elinrosell

Tiden går fort när man har roligt sägs det och helt plötsligt har det gått tre hela veckor utan att jag ens tänkt på ordet blogg. 

Den 6 januari åkte jag iväg ifrån det iskalla Mora för att över ett dygn senare hamna i det stekheta Gaborone i Botswana. Meningen med bloggen är att ni där hemma ska kunna få en snabb uppdatering vad som händer under mina tre månader som utbytesstudent i Botswana. Ni får dock ha lite överseende med stavfel och felaktiga meningsbyggnader då jag tyvärr inte är född till en bloggare.

Först lite kort fakta om Botswana och skolan jag studerar på: 

Botswana ligger i södra Afrika och gränsar till Nambia, Zambia, Zimbabwe och Sydafrika. När det är vinter i Sverige så är det sommar i Botswana. Somrarna är heta och då pratar vi om riktigt hetta. När temperaturen sjunker till runt 25 grader så pustar jag och resten av Botswana ut. Det bor bara ca 1,7 miljoner människor i landet och i huvudstaden Gaborone där jag befinner mig i har ca. 200 000 invånare.

Jag studerar på University of Botswana som har ca 15 000 studenter. Alltså inte mycket mindre än invånarantalet i hela Mora kommun som jag växte upp i. Skolområdet är enligt min definition gigantiskt. Efter två veckor känner jag fortfarande till endast vissa delar av campusområdet och tro mig, då har jag gått mycket i mina försök att hitta till mina olika klassrum. Jag bär alltid med mig den halvt småplottriga kartan som vi försågs med de första dagarna så vi över huvud taget skulle hitta ut från området.

Det har hänt otroligt mycket sedan jag landade här nere. Redan dagen efter ankomsten satt jag hemma hos en äldre dam och knaprade på kokta inälvor, larver och annat smått och gott som tillhör det traditionella köket i Botswana. Jag kan verkligen rekommendera inälvorna om ni har vägarna förbi landet någon gång.

Några dagar senare anordnade skolan en helgutflykt i området runtom Gaborone. Vi fick bland annat se tusen år gamla grottmålningar. Klättra uppför snåriga steniga stigar för att betrakta en bergsruin (fast huvudattraktionen var en gigantisk död och uppsvälld råtta som flöt i en vattenpöl).

På kvällen bjöds vi på traditionell dans och en hemmabryggd öl som var en blandning mellan vattnig havregrynsgröt utspädd med öl. Något alla besökare borde prova, men för mig var det dock första och sista gången som jag smakade den ölen. Vi övernattade i hyddor innan det var dags för en ny dag fullspäckad med aktiviteter. En av noteringarna som jag gjorde under den här helgen var antalet getter och åsnor. Speciellt åsnor, jag har aldrig sett så många åsnor i hela mitt liv. Överallt går de runt precis som herrelösa hundar i vissa länder.

Sen kom vardagen och första skolveckan, fast det var egentligen ingen som gick i skolan första veckan. Jag frågade några av lokalstudenterna varför ingen gick i skolan första veckan och fick svaret att jag måste registrera mig på kurserna först. Eftersom jag nu inte var helt oförberedd på att registrering av kurser i Botswana inte är det samma som registrering av kurser i Sverige, dvs 5 minuters ansträngning framför datorn, så visste jag att det kunde ta tid. Jag visste dock inte exakt hur lång tid det skulle ta. Efter att ha sprungit runt i tre dagar jagades studentnummer, stämplar på papper och speciella personer som kan registrera mig så fick jag äntligen alla mina tre kurser på papper. Alltså en dags arbete per registrerad kurs.

Andra veckan började skolan på allvar. Jag tar tre kurser varav en är en HIV/AIDS kurs som är mycket intressant. En annan kurs handlar om primärvården i Botswana och så har vi den tredje och enligt min mening den mest intressanta kursen, praktik på BH2 kliniken.

Två dagar i veckan åker jag och jobbar på BH2 kliniken som ligger inom ett arbetarklass/ låginkomsttagar område. Det är med andra ord långt ifrån den rika skaran av befolkningen som tar sig till den här kliniken.

Varje morgon kl 7 fylls den stora väntsalen med alla möjliga patienter i alla åldrar. Massor av barn springer runt och leker mellan bänkarna och vi har till och med en och annan hund inne på kliniken som följt med matte eller husse. Ute på grusplanen sitter de patienter som inte får plats inne i klinikens väntsal. Varje morgon börjar vi med att sjunga en morgon psalm. Det brukar oftast vara någon patient som tar ton och så stämmer resten av patienterna in i sången. Eftersom de sjunger på setswana kan jag bara urskilja vissa ord men det låter så otroligt vackert när över hundra patienter sjunger på morgonen så det ekar i väntsalen.

En annan intressant bit av arbetet utför vi utanför kliniken. Vi har i uppgift av skolan att hitta en familj eller individ som är i behov utav hjälp och inte på egen hand kan söka den hjälpen. Vi har därför gått runt i området som tillhör kliniken och blivit inbjudna hos olika familjer. Vissa av dessa familjer/individer äger inte mycket. En del har knapp möbler i sitt hem och de lilla de har är trasigt. Mitt studentrum i hemma i Sverige är rena lyxlägenheten i jämförelse. Med andra ord så får det verkligen en att uppskatta det man har. För min del har jag dragit min sista ramsa om hur synd det är om oss fattiga svenska studenter.

Hittills har jag bara mött trevliga människor. De är glada och färgrika och gör allt annat än att stressa bort dagen. Ordet stress finns nog inte här nere. Jag trivs så otroligt bra här och känner på mig att tiden kommer att rinna förbi alldeles för snabbt.

Det var nog allt jag har att säga för den här gången. Jag ska försöka hålla er mer uppdaterade om vad som händer under veckorna. Nu ska jag gå och utföra palliativ vård på en sparv som jag räddade igår från att bli levande uppäten av myror. Jag tyckte att den kunde dö i lugn och ro istället. Men den vill inte riktigt vilja släppa taget, istället verkar den bli bättre av min palliativa omvårdnad. Så nu funderar jag på om man kanske skulle spjäla den brutna vingen istället. Någon som är expert på spjäla fågelvingar kan gärna ge mig ett tips.

Många kramar från Dalkullan i Afrika