elinrosell

är Förra terminen så hade vi i uppgift på min skola att informera en högstadieklass om sex och samlevnad. Detta för att träna oss i tal och förmåga att lägga upp ett informationsmöte riktat till en viss åldersgrupp. Nu var det så att vi aldrig gick ut till någon riktig högstadieklass utan att ca fem klasskamrater fick låtsas vara högstadiebarn. Vi hade förbetett informationsmaterial och hade en power-point med bilder och presentationen gick som förväntat ganska bra.

Härom dagen fick jag uppleva en liknande situation, fast den egentligen var allt annat än lika.

Vi fick i uppgift att informera barn på en skola om hygien. Eftersom det är lite svårt att planera här nere av många orsaker så visste vi inte riktigt när vi skulle informera klassen om hygien. Därför var vi inte speciellt förberedda när vi samma dag fick reda på att idag är en bra dag att informera på. Så knappt förberedda åkte vi till skolan. Det visade sig ganska snart att skolklassen som jag trodde vi skulle informera, var halva skolan. Halva skolan betydde en ca 250 – 300 skolelever. Där stod jag med hundratals ögon riktade mot mig, dels för att jag skulle prata men till stor del också för att jag var den enda vita människan inom flera kilometers radie. Jag gjorde min del av föreläsningen och det gick förvånansvärt bra, men jag måste ge eloge till mina studiekamrater som gjorde en bra presentation av egentligen ingenting. Det var tydligt att de har gjort det här förut, många gånger förut. Det var lite skillnad mot vår lilla ”högstadieklass” i Sverige. En otroligt nyttig och rolig erfarenhet.

Igår så var det dags att återigen åka till, den här gången en annan skola. Jag och några av mina studiekamrater skulle hjälpa två distriktssjuksköterskor att vaccinera barnen på skolan. När vi pratar om barn så menar jag en massa massa barn. Totalt gick vi igenom 7 klasser på en förmiddag med sammanlagt närmare 300 barn. Alla från åldrarna 7 till 14 år. Jag har aldrig sett en sån massproduktion av sprutor. En kollega stod och drog upp ca 40 sprutor åt gången en annan satte på nålar på sprutorna och en tredje ordnade med barnens papper. När förberedelserna var klara så ställdes barnen upp på led och så var det bara att sätta igång med vaccineringen. Jag trodde att de yngsta barnen skulle vara svårast att sticka, men förvånansvärt så var det ytterst få som blev ledsna. Men de flesta av de yngre barnens armar var som tändstickor och sprutorna vi använde såg nästan ut att kunna gå igenom hela armen om man inte aktade sig. Det blev otaliga sprutor och jag tappade räkningen på hur många barn jag vaccinerade efter några klasser. Min ömma tumme efter att ha tagit av en massa plasthylsor från nålarna vittnar om att det blev en hel del.

Så det här var en helt vanlig vecka i mitt liv i Botswana, fast den är långt i från helt vanlig. Jag stortrivs verkligen här nere, men vardagen gör sig påmind och jag måste återgå till studierna för om några dagar har jag mitt första prov.

Ha det så bra där hemma och ta hand om er tills vi hörs igen.

I tidningar, särskilt runt jul brukar det vara en massa reklam för olika hjälporganisationer och olika ändamål. Många av dessa handlar just om Afrika. Det kan vara allt från att stödja sjuka med medicin eller förbättra utbildningsmöjligheterna för barn till att köpa en get till ensamstående kvinnor. Bilderna i dessa reklamer brukar säga mycket. Idag befann jag mig en en av dessa reklambilderna. Jag befann mig i verkligheten. Ni vet reklambilden som vill förbättra utbildningsmöjligheterna för barn. Dessa bilder visar ofta ett nedgånget klassrum överfullt med skolbarn. Utbildningsmaterial är det ont om och de lilla som finns har sett sina bästa dagar för länge sedan.

På min klinik bedriver vi studenter vissa projekt/ Skoluppgifter utanför kliniken och idag var det dags att besöka en grundskola för att undersöka skolhälsan. Eftersom det inte finns några skolsjuksköterskor på skolorna i Botswana, så blev det vår uppgift att gå runt och kontrollera skolhälsan. Jag fick lära mig att det räckte med att titta på barnen för att se de lättare åkommorna så som vissa smittsamma hud -åkommor, irritationer i ögonen, hårbotteneksem mm. Sånt som kan bero på sjukdomar eller bara allmänt dålig hygien. Barnen som vi såg ut fick vackert infinna sig i att inför hela klassen ställa sig upp och komma fram till oss så vi kunde granska dem på närmare håll och rapportera deras namn så det blev en fortsatt hälsoutredning. Jag tyckte lite synd om barnens offentliga granskning, men bättre det än ingen alls.

Skolan var utspridd i olika låga små byggnader och mitt ute på skolgården stod två stora träd. Under dessa träd såg jag flera klungor med barn. Vid en närmare anblick såg jag att de hade sina klass”rum” i skuggan av träden. Lärarinnan hade en liten svart tavla som lutade mot trästammen och bredvid den hade hon sin kateder. Barnen hade stolar att sitta på och fick även använda stolar eller sina knän för att skriva i sina block. Ett av de två träden ute på gården delade två klasser på. En annan klass befann sig i ett förvaringsutrymme . Anledningen till träd och förvaringsutrymmen till klassrum är att skolan inte har tillräckligt med klassrum till antalet barn.

Jag undrar bara vad som händer med lektionerna under trädet när det regnar!

Inne på kliniken pågår arbetet för fullt. En stor del av arbetet består av att ta blodprov och ge injektioner och plåstra om diverse sår. Att ta blodprov i Botswana är inte samma som att ta blodprov i Sverige. Det är mycket mer hantering med blodet innan det slutligen hamnar i provröret. Men när vana väl infann sig så gick allting som smort.

Det blir otaliga injektioner varje dag. En injektion i sätesmuskeln som är en mer sällsynt syssla i Sverige blir plötsligt vardagsmat här nere. Här injicerar vi på löpande band. Mest synd tycker jag dock om de små barnen som inte har en aning vad som kommer att hända. Oftast lämnar de rummet storgråtandes och jag hoppas verkligen att de inte kommer att associera blondiner med sprutor i framtiden.

Det var nog allt jag hade att säga för den här gången, det varit en bra och otroligt lärorik vecka i verklighetens Botswana. Ta hand om er där hemma tills vi hörs igen.

Kramar