I Det Vackraste Afrika
Efter över en veckas kringresande i smuts, lera , regn och sol om vartannat så har jag landat i Gaborone igen. Hela resan började med en överfull buss som skulle ta oss upp till Zambia och Viktoriafallen. Femton trånga timmar senare kröp vi mer än vi gick ur bussen. Viktoriafallen var jättevackert och att gå längst fallen var som att gå under en jättedusch. Efteråt kunde vi vrida ur kläderna och allting i min sk. vattentäta ryggsäck flöt omkring inklusive min kamera (som otroligt nog fortfarande fungerar).
Sen började den riktiga utmaningen: Safarin.
Jag är ingen ”Campingperson”. Jag tycker inte om att sova i tält och särskilt inte när det regnar. Men jag överlevde och jag måste säga att det var en underbar upplevelse att få rulla runt i smutsen och leran, bära blöta rökiga kläder från camping elden, åka på leriga grusvägar i 150 km i timmen i spöregn så leran sprutade åt alla håll och det bästa av allt var att det inte fanns en spegel på mils avstånd.
Våra underbara guider Sammi och Thabo tog hand om oss som små hjälplösa barn, vilket vi också kände oss som ute i vildmarken. Det kan bli så mörkt därute i vildmarken och det kan komma så många konstiga ljud ifrån mörkret, men jag har nog aldrig sett stjärnorna klarare i hela mitt liv.
Första morgonen vaknade vi utav att en elefant trumpetade precis utanför campingområdet, en annan morgon satt aporna och skrek i träden.
Vi gick upp före soluppgång varje morgon för att få se alla djur i som var i rörelse vid gryningen. Det är svårt att beskriva med ord hur underbart det var att få se alla vilda djur. På något sätt kändes allting väldigt overkligt, som en sagopark. Vid tälten fick vi försvara vår mat mot en massa små ”Herr Nilsson” apor som gjorde sina tappra försök att få sin del av kakan och flera gånger lyckades de slita åt sig lite mat om man inte var på sin vakt. Vår Jeep blev vår trogna vän och Thabo förvandlade den mer än en gång till en båt och vi åkte på vattenfyllda stigar som mer liknade sjöar.
Det blev dags för hemresa och vi fick för tredje gången under resan punktering på våran nästan folktomma och bekväma buss. Detta resulterade i att vi en timme senare blev upp plockad av en mindre bekväm och mer fullproppad buss där det knappt fanns sittplatser åt alla. På något sätt gör det inte så mycket att det inte finns sittplatser på en 10 timmars bussfärd i Botswana. På något sätt så överlever man lika lycklig för det. Jag har ju varit på SAFARI!=)
Två hårtvättar senare luktar mitt hår fortfarande rök från campingelden som en liten souvenir från veckan som varit
