I Det Vackraste Afrika



Efter över en veckas kringresande i smuts, lera , regn och sol om vartannat så har jag landat i Gaborone igen. Hela resan började med en överfull buss som skulle ta oss upp till Zambia och Viktoriafallen. Femton trånga timmar senare kröp vi mer än vi gick ur bussen. Viktoriafallen var jättevackert och att gå längst fallen var som att gå under en jättedusch. Efteråt kunde vi vrida ur kläderna och allting i min sk. vattentäta ryggsäck flöt omkring inklusive min kamera (som otroligt nog fortfarande fungerar).

 

Sen började den riktiga utmaningen: Safarin.

Jag är ingen ”Campingperson”. Jag tycker inte om att sova i tält och särskilt inte när det regnar. Men jag överlevde och jag måste säga att det var en underbar upplevelse att få rulla runt i smutsen och leran, bära blöta rökiga kläder från camping elden, åka på leriga grusvägar i 150 km i timmen i spöregn så leran sprutade åt alla håll och det bästa av allt var att det inte fanns en spegel på mils avstånd.

 

Våra underbara guider Sammi och Thabo tog hand om oss som små hjälplösa barn, vilket vi också kände oss som ute i vildmarken. Det kan bli så mörkt därute i vildmarken och det kan komma så många konstiga ljud ifrån mörkret, men jag har nog aldrig sett stjärnorna klarare i hela mitt liv.

Första morgonen vaknade vi utav att en elefant trumpetade precis utanför campingområdet, en annan morgon satt aporna och skrek i träden.

 

Vi gick upp före soluppgång varje morgon för att få se alla djur i som var i rörelse vid gryningen. Det är svårt att beskriva med ord hur underbart det var att få se alla vilda djur. På något sätt kändes allting väldigt overkligt, som en sagopark. Vid tälten fick vi försvara vår mat mot en massa små ”Herr Nilsson” apor som gjorde sina tappra försök att få sin del av kakan och flera gånger lyckades de slita åt sig lite mat om man inte var på sin vakt. Vår Jeep blev vår trogna vän och Thabo förvandlade den mer än en gång till en båt och vi åkte på vattenfyllda stigar som mer liknade sjöar.

 

Det blev dags för hemresa och vi fick för tredje gången under resan punktering på våran nästan folktomma och bekväma buss. Detta resulterade i att vi en timme senare blev upp plockad av en mindre bekväm och mer fullproppad buss där det knappt fanns sittplatser åt alla. På något sätt gör det inte så mycket att det inte finns sittplatser på en 10 timmars bussfärd i Botswana. På något sätt så överlever man lika lycklig för det. Jag har ju varit på SAFARI!=)

 

Två hårtvättar senare luktar mitt hår fortfarande rök från campingelden som en liten souvenir från veckan som varit


Massvaccinering och tändsticksarmar

är Förra terminen så hade vi i uppgift på min skola att informera en högstadieklass om sex och samlevnad. Detta för att träna oss i tal och förmåga att lägga upp ett informationsmöte riktat till en viss åldersgrupp. Nu var det så att vi aldrig gick ut till någon riktig högstadieklass utan att ca fem klasskamrater fick låtsas vara högstadiebarn. Vi hade förbetett informationsmaterial och hade en power-point med bilder och presentationen gick som förväntat ganska bra.

 

Härom dagen fick jag uppleva en liknande situation, fast den egentligen var allt annat än lika.

Vi fick i uppgift att informera barn på en skola om hygien. Eftersom det är lite svårt att planera här nere av många orsaker så visste vi inte riktigt när vi skulle informera klassen om hygien. Därför var vi inte speciellt förberedda när vi samma dag fick reda på att idag är en bra dag att informera på. Så knappt förberedda åkte vi till skolan. Det visade sig ganska snart att skolklassen som jag trodde vi skulle informera, var halva skolan. Halva skolan betydde en ca 250 – 300 skolelever. Där stod jag med hundratals ögon riktade mot mig, dels för att jag skulle prata men till stor del också för att jag var den enda vita människan inom flera kilometers radie. Jag gjorde min del av föreläsningen och det gick förvånansvärt bra, men jag måste ge eloge till mina studiekamrater som gjorde en bra presentation av egentligen ingenting. Det var tydligt att de har gjort det här förut, många gånger förut. Det var lite skillnad mot vår lilla ”högstadieklass” i Sverige. En otroligt nyttig och rolig erfarenhet.

 

Igår så var det dags att återigen åka till, den här gången en annan skola. Jag och några av mina studiekamrater skulle hjälpa två distriktssjuksköterskor att vaccinera barnen på skolan. När vi pratar om barn så menar jag en massa massa barn. Totalt gick vi igenom 7 klasser på en förmiddag med sammanlagt närmare 300 barn. Alla från åldrarna 7 till 14 år. Jag har aldrig sett en sån massproduktion av sprutor. En kollega stod och drog upp ca 40 sprutor åt gången en annan satte på nålar på sprutorna och en tredje ordnade med barnens papper. När förberedelserna var klara så ställdes barnen upp på led och så var det bara att sätta igång med vaccineringen. Jag trodde att de yngsta barnen skulle vara svårast att sticka, men förvånansvärt så var det ytterst få som blev ledsna. Men de flesta av de yngre barnens armar var som tändstickor och sprutorna vi använde såg nästan ut att kunna gå igenom hela armen om man inte aktade sig. Det blev otaliga sprutor och jag tappade räkningen på hur många barn jag vaccinerade efter några klasser. Min ömma tumme efter att ha tagit av en massa plasthylsor från nålarna vittnar om att det blev en hel del.

 

Så det här var en helt vanlig vecka i mitt liv i Botswana, fast den är långt i från helt vanlig. Jag stortrivs verkligen här nere, men vardagen gör sig påmind och jag måste återgå till studierna för om några dagar har jag mitt första prov.

 

Ha det så bra där hemma och ta hand om er tills vi hörs igen.


Verkligheten

I tidningar, särskilt runt jul brukar det vara en massa reklam för olika hjälporganisationer och olika ändamål. Många av dessa handlar just om Afrika. Det kan vara allt från att stödja sjuka med medicin eller förbättra utbildningsmöjligheterna för barn till att köpa en get till ensamstående kvinnor. Bilderna i dessa reklamer brukar säga mycket. Idag befann jag mig en en av dessa reklambilderna. Jag befann mig i verkligheten. Ni vet reklambilden som vill förbättra utbildningsmöjligheterna för barn. Dessa bilder visar ofta ett nedgånget klassrum överfullt med skolbarn. Utbildningsmaterial är det ont om och de lilla som finns har sett sina bästa dagar för länge sedan.

 

På min klinik bedriver vi studenter vissa projekt/ Skoluppgifter utanför kliniken och idag var det dags att besöka en grundskola för att undersöka skolhälsan. Eftersom det inte finns några skolsjuksköterskor på skolorna i Botswana, så blev det vår uppgift att gå runt och kontrollera skolhälsan. Jag fick lära mig att det räckte med att titta på barnen för att se de lättare åkommorna så som vissa smittsamma hud -åkommor, irritationer i ögonen, hårbotteneksem mm. Sånt som kan bero på sjukdomar eller bara allmänt dålig hygien. Barnen som vi såg ut fick vackert infinna sig i att inför hela klassen ställa sig upp och komma fram till oss så vi kunde granska dem på närmare håll och rapportera deras namn så det blev en fortsatt hälsoutredning. Jag tyckte lite synd om barnens offentliga granskning, men bättre det än ingen alls.

 

Skolan var utspridd i olika låga små byggnader och mitt ute på skolgården stod två stora träd. Under dessa träd såg jag flera klungor med barn. Vid en närmare anblick såg jag att de hade sina klass”rum” i skuggan av träden. Lärarinnan hade en liten svart tavla som lutade mot trästammen och bredvid den hade hon sin kateder. Barnen hade stolar att sitta på och fick även använda stolar eller sina knän för att skriva i sina block. Ett av de två träden ute på gården delade två klasser på. En annan klass befann sig i ett förvaringsutrymme . Anledningen till träd och förvaringsutrymmen till klassrum är att skolan inte har tillräckligt med klassrum till antalet barn.

Jag undrar bara vad som händer med lektionerna under trädet när det regnar!

 

Inne på kliniken pågår arbetet för fullt. En stor del av arbetet består av att ta blodprov och ge injektioner och plåstra om diverse sår. Att ta blodprov i Botswana är inte samma som att ta blodprov i Sverige. Det är mycket mer hantering med blodet innan det slutligen hamnar i provröret. Men när vana väl infann sig så gick allting som smort.

Det blir otaliga injektioner varje dag. En injektion i sätesmuskeln som är en mer sällsynt syssla i Sverige blir plötsligt vardagsmat här nere. Här injicerar vi på löpande band. Mest synd tycker jag dock om de små barnen som inte har en aning vad som kommer att hända. Oftast lämnar de rummet storgråtandes och jag hoppas verkligen att de inte kommer att associera blondiner med sprutor i framtiden.

 

Det var nog allt jag hade att säga för den här gången, det varit en bra och otroligt lärorik vecka i verklighetens Botswana. Ta hand om er där hemma tills vi hörs igen.

Kramar 


Hetta, sång, inälvor och åsnor

Tiden går fort när man har roligt sägs det och helt plötsligt har det gått tre hela veckor utan att jag ens tänkt på ordet blogg. 

Den 6 januari åkte jag iväg ifrån det iskalla Mora för att över ett dygn senare hamna i det stekheta Gaborone i Botswana. Meningen med bloggen är att ni där hemma ska kunna få en snabb uppdatering vad som händer under mina tre månader som utbytesstudent i Botswana. Ni får dock ha lite överseende med stavfel och felaktiga meningsbyggnader då jag tyvärr inte är född till en bloggare.


Först lite kort fakta om Botswana och skolan jag studerar på: 

Botswana ligger i södra Afrika och gränsar till Nambia, Zambia, Zimbabwe och Sydafrika. När det är vinter i Sverige så är det sommar i Botswana. Somrarna är heta och då pratar vi om riktigt hetta. När temperaturen sjunker till runt 25 grader så pustar jag och resten av Botswana ut. Det bor bara ca 1,7 miljoner människor i landet och i huvudstaden Gaborone där jag befinner mig i har ca. 200 000 invånare.


Jag studerar på University of Botswana som har ca 15 000 studenter. Alltså inte mycket mindre än invånarantalet i hela Mora kommun som jag växte upp i. Skolområdet är enligt min definition gigantiskt. Efter två veckor känner jag fortfarande till endast vissa delar av campusområdet och tro mig, då har jag gått mycket i mina försök att hitta till mina olika klassrum. Jag bär alltid med mig den halvt småplottriga kartan som vi försågs med de första dagarna så vi över huvud taget skulle hitta ut från området.


Det har hänt otroligt mycket sedan jag landade här nere. Redan dagen efter ankomsten satt jag hemma hos en äldre dam och knaprade på kokta inälvor, larver och annat smått och gott som tillhör det traditionella köket i Botswana. Jag kan verkligen rekommendera inälvorna om ni har vägarna förbi landet någon gång.


Några dagar senare anordnade skolan en helgutflykt i området runtom Gaborone. Vi fick bland annat se tusen år gamla grottmålningar. Klättra uppför snåriga steniga stigar för att betrakta en bergsruin (fast huvudattraktionen var en gigantisk död och uppsvälld råtta som flöt i en vattenpöl).


På kvällen bjöds vi på traditionell dans och en hemmabryggd öl som var en blandning mellan vattnig havregrynsgröt utspädd med öl. Något alla besökare borde prova, men för mig var det dock första och sista gången som jag smakade den ölen. Vi övernattade i hyddor innan det var dags för en ny dag fullspäckad med aktiviteter. En av noteringarna som jag gjorde under den här helgen var antalet getter och åsnor. Speciellt åsnor, jag har aldrig sett så många åsnor i hela mitt liv. Överallt går de runt precis som herrelösa hundar i vissa länder.


Sen kom vardagen och första skolveckan, fast det var egentligen ingen som gick i skolan första veckan. Jag frågade några av lokalstudenterna varför ingen gick i skolan första veckan och fick svaret att jag måste registrera mig på kurserna först. Eftersom jag nu inte var helt oförberedd på att registrering av kurser i Botswana inte är det samma som registrering av kurser i Sverige, dvs 5 minuters ansträngning framför datorn, så visste jag att det kunde ta tid. Jag visste dock inte exakt hur lång tid det skulle ta. Efter att ha sprungit runt i tre dagar jagades studentnummer, stämplar på papper och speciella personer som kan registrera mig så fick jag äntligen alla mina tre kurser på papper. Alltså en dags arbete per registrerad kurs.


Andra veckan började skolan på allvar. Jag tar tre kurser varav en är en HIV/AIDS kurs som är mycket intressant. En annan kurs handlar om primärvården i Botswana och så har vi den tredje och enligt min mening den mest intressanta kursen, praktik på BH2 kliniken.


Två dagar i veckan åker jag och jobbar på BH2 kliniken som ligger inom ett arbetarklass/ låginkomsttagar område. Det är med andra ord långt ifrån den rika skaran av befolkningen som tar sig till den här kliniken.


Varje morgon kl 7 fylls den stora väntsalen med alla möjliga patienter i alla åldrar. Massor av barn springer runt och leker mellan bänkarna och vi har till och med en och annan hund inne på kliniken som följt med matte eller husse. Ute på grusplanen sitter de patienter som inte får plats inne i klinikens väntsal. Varje morgon börjar vi med att sjunga en morgon psalm. Det brukar oftast vara någon patient som tar ton och så stämmer resten av patienterna in i sången. Eftersom de sjunger på setswana kan jag bara urskilja vissa ord men det låter så otroligt vackert när över hundra patienter sjunger på morgonen så det ekar i väntsalen.


En annan intressant bit av arbetet utför vi utanför kliniken. Vi har i uppgift av skolan att hitta en familj eller individ som är i behov utav hjälp och inte på egen hand kan söka den hjälpen. Vi har därför gått runt i området som tillhör kliniken och blivit inbjudna hos olika familjer. Vissa av dessa familjer/individer äger inte mycket. En del har knapp möbler i sitt hem och de lilla de har är trasigt. Mitt studentrum i hemma i Sverige är rena lyxlägenheten i jämförelse. Med andra ord så får det verkligen en att uppskatta det man har. För min del har jag dragit min sista ramsa om hur synd det är om oss fattiga svenska studenter.


Hittills har jag bara mött trevliga människor. De är glada och färgrika och gör allt annat än att stressa bort dagen. Ordet stress finns nog inte här nere. Jag trivs så otroligt bra här och känner på mig att tiden kommer att rinna förbi alldeles för snabbt.


Det var nog allt jag har att säga för den här gången. Jag ska försöka hålla er mer uppdaterade om vad som händer under veckorna. Nu ska jag gå och utföra palliativ vård på en sparv som jag räddade igår från att bli levande uppäten av myror. Jag tyckte att den kunde dö i lugn och ro istället. Men den vill inte riktigt vilja släppa taget, istället verkar den bli bättre av min palliativa omvårdnad. Så nu funderar jag på om man kanske skulle spjäla den brutna vingen istället. Någon som är expert på spjäla fågelvingar kan gärna ge mig ett tips.

 

Många kramar från Dalkullan i Afrika


RSS 2.0